Gå till innehåll

3

Befinner mig i ett småkonstigt tillstånd.

För tre månader sen tyckte vi på jobbet att det vore kul att satsa på Bellmanstafetten, ett lopp på 5x5km. Vi hade ju tid på oss att få upp flåset, och vi hade nu en anledning till att motionera.

Imorgon är det dags för avstart. Och uppladdningen känns i stort som meningslös. Fan, men man har faktiskt blivit för gammal. Minns att det tog mig två lopp i ungdomen och så var man fit for fight. Nu har jag sprungit, mer eller mindre regelbundet, i tre månader och min tid på 5 km har kanske bättrat sig en minut och jag är dessutom lika förbaskat slutkörd efter varje lopp, med smärtor som följd.

What gives?

Jag trodde att man fick bättre kondition av att röra sig. Jag har blivit gruvligt lurad av kvällstidningarna.

Givet är att det kommer att kännas förbaskat skönt att slutföra min sträcka imorgon. En halvtimme plåga i utbyte mot en nöjdhet som räcker hösten ut. Det är så jag får se det.

4

Humöret var väl inte på topp när jag satte mig på tåget hem. Man kan förvisso inte vinna alla matcher, men man kan för fan förlora med stil, ungefär där var tankarna och vandrade. Försöker tänka på annat och plockar upp mobilen ur fickan. Surfar in på wap.sr.se och - bam - det första jag ser är "Riksdagen säger Ja till FRA-lagen". Det svartnar för mina ögon för ett ögonblick. Jag svär tyst för mig själv, för det hade varit pinsamt att göra det högljutt i en fullsatt vagn.

Stationerna viftar förbi och jag kan inte riktigt släppa taget. Varken om matchen eller lagen. När tåget stannar vid Högdalen tar min hjärna skruv.

"Sping!" Säger den. Och jag fattar inte riktigt vad den menar förrän jag står häpen på perrongen och har ett pipande tåg bakom mig som just börjat rulla hem. Jag tror att jag är där och ser dum ut i någon minut tills hjärnan återigen bestämmer sig för att ta tag i saker och ting. Den ena foten sätts framför den andra. Väl utanför stationen börjar jag springa.

Här ska jag inflika att vi har en tävling på jobbet. Om man springer minst fem kilometer, eller en halvtimme så får man ett poäng. Tävlingen är förberedande inför Bellmanstafetten som många av oss kommer att delta i.

Först känns det löjligt. Sen inser jag att jag faktiskt SPRINGER hem och att jag, senast jag kollade, inte var kenyan. Jag börjar jogga, men alldeles för sent, ett håll slår till och mina lungor leker hängmatta från min gapande mun. Jag går en bit, men det spritter fortfarande i kroppen. Nu börjar jag jogga, stappla och snubbla på väg hem mot Rågsved.

Tankarna vandrar iväg. Jag inser någonstans att jag är helt jävla dum i huvudet. Jag springer med andan vid halsen mitt i Rågsvedsvägen klockan halv tolv på natten. Det står för fan OFFER stämplat i pannan, det räcker med en blick åt mitt håll för att det ska tända till med jaktinstinkten hos någon jäkel. Jag börjar springa lite fortare - för nu är jag faktiskt lite rädd.

Det är 2,8 kilometer (jo, jag slår upp det medan jag skriver det här) mellan Högdalen och Rågsved när jag kommer hem tjugofem minuter senare. Här tar en tävlingsinstinkt vid som jag inte trodde att jag hade. Vad gör man när man har fem minuter kvar att springa och vägen tagit slut? Jo, men börjar jogga runt i bilparkeringen.

Här ska jag inflika att lamporna i lägenheterna var släckta, jag hoppas innerligt att ingen såg mig. Hade jag sett en idiot springa runt och omkring bilarna i parkeringen så hade jag ringt polisen med detsamma. Fem minuter kan gå obehagligt långsamt när man inte vill synas.

När jag stiger innanför dörren är kroppen fortfarande full i varv. Jag vet att jag inte kan sova. Det blir armhävningar och sitt-ups för den goda sakens skull.

Summan av kontentan. Det ska bli jäkligt skönt att sätta mitt femte poäng på tavlan på jobbet. Och det är förbannat skönt att omvandla frustration till något positivt.