Hur jag blockade 10000 konton på twitter och slutade oroa mig

twitter_bird_blockTwitter är fantastiskt. Människorna som använder twitter är inte alltid det.

Det hela började med #svpol-rasisterna. De dök upp överallt i mitt flöde. Förgiftade min dag. Jag ville slippa dem, men de var så många! Räddningen blev en lista med ett par hundra SD-troll, jag minns inte var jag hittade den, men jag gick genom den ett konto i taget och tryckte på block. Efteråt hade jag ett flöde som var befriande rasistfritt. Twitter blev kul igen.

För några månader sen dök #gamersgate-svinen upp. Återigen hade jag ett förgiftat twitterflöde där det var lätt att drunka i hat. Den här gången pratar vi flera tusen konton, så vad skulle jag göra nu? Svaret hittade jag hos ggautoblocker, en lista med kända #gamergate:are som man kan prenumerara på för att sedan blocka alla som finns med. Genialt! Detta ledder mig då vidare till den fantastiska tjänsten Block Together – här delar twitterfolk med sig av sina blockningar så att andra kan dra nytta av dem.

Massiv troll- och hatbekämpning.

Vill du slippa #svpol-rasister OCH #gamergate-hatare i ditt twitterflöde? Logga då in på Block Together, klicka sedan på min blocklista och tryck på ”Block All and Subscribe”-knappen.

Ditt twitterflöde, och du, kommer att må bättre.

Electric Boogie i Bagdad

CNN-reportern Arwa Damon twittrade här om dagen om el-situationen i Bagdad. Med följande tweet försökte hon säkerligen skapa en bild av det rådande kaoset:

normal scene in baghdad #iraq mess of cables stretch across the street 2 generator, most homes only get 4 hr city http://twitpic.com/2ep2odless than a minute ago via Twitpic

Problemet är bara att problemet är mer komplicerat, och större än så.

Först kan vi ta upp frågan om hur elfördelningen egentligt ska gå till rent teoretiskt. Staten menar att varje hem ska växelvis ha el i fyra timmar följt av fyra timmar strömlöshet – på en typisk gata i Bagdad innebär det att elen då ska växla mellan husen på varje sida gatan i perioder av fyra timmar. Först har vi vår el, sen ska grannen mitt emot ha sitt.

I praktiken fungerar det ungefär så här: ”jag har ingen jäkla aning om när jag ska få el, eller hur länge”. Det händer att man kan få el i 10 minuter för att sedan stå utan i 7 timmar och 50 minuter, det händer att man kan få el i ett par timmar, det händer att man inte får någon el alls – och bara ibland är det sant att man får sina fyra timmar.

Vad leder då det här till? Jo, fullkomlig kaos. Det minst oskyldiga man kan göra är att se till att dra en kabel från andra sidan gatan till sig själv. På så sätt är man i alla fall säker på att kunna krama ur det mesta av den statliga elen man kan. Men nu är de statliga linjerna knappast förtroendeingivande, och därför är det fullt normalt att ett kvarter går ihop för att köpa en industrigenerator som kan fördela el till hushållen. Fler kablar dras fram och tillbaka.

Nu är gatugeneratorn inte vidare stabil den heller. Har man en extrapeng kanske man väljer att köpa en liten generator till sig själv, och är grannen en god vän ska han kanske också kunna få en sladd med el. Och utan att riktigt veta vad som hände kan man lätt hamna i den situation som synes i bilden ovan.

Elektriciteten i Bagdad är en komplicerad och livsfarlig historia. Synen ovan är väldigt vanlig, och vid reparationsarbeten eller nykopplingar är olyckor och dödsfall förekommande.

Varför Irak, denna oljenation, har problem med att producera en stabil elförsörjning till sina medborgare vet jag lika lite som du. Jag kan dock misstänka att ansvariga hellre stoppar budgeten i egen ficka istället för att lösa de stora infrastrukturella problemen.

I Bagdad gör man allt för att dansa lite electric boogie.

Nyhetsnörden talar ut

Hej. Jag heter Naseer Alkhouri och jag är en nyhetsnörd. Min morgonrutin går ut på att jag vaknar, sätter mig i soffan och kickar upp text-tv för att se vad jag missat medan natten haft sin gilla gång. Jag strövar genom sidorna 100-152, det vattnas i min mun ifall jag ser en hänvisning till sidan 168, för där väntar kanske en saftig analys, och som grädde på moset får sidorna 300-329 också ett besök. En gång i tiden var sidan 530 en annan favorit, jag vet inte om jag kommer att förlåta SVT för att de lade ner den.

Efter det här är jag inte nöjd. Jag hoppas runt mellan Gomorron Sverige och Nyhetsmorgon som en övertänd kalv och bara super in nyhetssändningar och paneler. Oftast medan jag sitter med min iphone bläddrande bland tidningarnas webbsidor.

Främsta anledningen till jag kommer sent till jobbet? Nyheterna.

Och sen har vi twitter. Ack denna twitter och de människor jag valt att följa. Nästan samma slavar under nyheternas ljuva sötma som jag är. Kanske värre. För här räcker det inte med svenska gammalmedier, plötsligt haglar länkar till läsvärda blogginlägg, till internationella artiklar, till inslag på youtube och jag måste kolla in dem allihop!

Jag måste veta vad som händer ute i världen, jag har en kunskapstörst och en nyfikenhet som är svår att fylla. Jag märker det ibland när jag samtalar, hur små bubblor av kunskap slår till mot mina synapser och jag är delaktig i en givande diskussion. Detta är mitt knark. Knowledge är inte bara power, det är förbannat skönt också.

Tacka gudarna för instapaper, det måste jag erkänna. Utan den hade jag missat hälften av twitters länkskatt. Nu blir läsningen som en godnattsaga, när jag varvar ner inför ännu en dag. Twitter har fått upp mitt politikintresse, mitt politikerförakt och tack vare den kommer jag att gråta ifall alliansen vinner valet.

Det har aldrig varit enklare, eller mer intressant att vara en nyhetsnörd. Det är nästan oroande mycket information jag insuper. Kanske får jag betala det ultimata priset för detta och bli en Batman-skurk, men det är en risk jag är redo att ta.

Sluta gulla med twittrare

En gång i tiden skrev jag ett ganska hatiskt twitter-inlägg, då hade jag helt enkelt inte förstått grejen. Jag tror att majoriteten av de som provar twitter hamnar i den situation jag befann mig på då. Det kändes fruktansvärt meningslöst. Twitter kommer inte till sin rätta förrän man har nåt den kritiska punkt där man läser tillräckligt många intressanta människor samtidigt som man har tillräckligt många followers att ett samtal blir möjligt. Det är då den där glödlampan ovanför huvudet tänds och twitter blir roligt, användbart och intressant.

Jag har nu twittrat i ganska precis ett år, och är inom alla områden där det räknas en nybörjare. Det är så mycket jag inte förstår, som till exempel varför engelskspråkiga användare väljer att följa mig när de varken känner mig eller förstår vad jag skriver? Eller skillnaden i ett RT, ett API-RT och en citering? Same shit, different name?

Vad jag dock har börjat leka med är en förlorad respekt för twittrare, och därmed större frihet att göra min twitterupplevelse till min egen. För visst gullas det alltför mycket på twitter? Det är ju ”vi”, de ”hippa”, som har ”förstått”. Klart att vi ska hålla sams!

Well, I don’t think so. Inte numera åtminstone. Det finns mörka krafter i twitter, som @jimmeakesson, @goranhagglund och @finest_se. Klart att jag ska passa på att göra livet surt för de här nu när jag ändå kan. Hur ofta får jag säga något till Göran Hägglund exempelvis och få ett svar tillbaka? Det är det här som jag gillar med twitter, och jag tänker utnyttja det.

När Hägglund antydde att Ilmar Reepalus uttalanden hade med muslimskt röstfiskeri att göra var jag exempelvis snabb med att påpeka för Hägglund att han nu befann sig nära Åkesson och att han dessutom placerade sig i samma fack som Reepalu. Efter ett par upprörda tweets fram och tillbaka avbröt Hägglund diskussionen med ett ”Nej, men här har vi uppenbarligen olika uppfattningar. Nu går jag och knyter mig. Tack för samtalet.” Vilket inte gjorde så mycket, för jag hade nämligen fått fram min åsikt.

När gammal SD-propaganda spreds i twitterflödet undrade jag varför den inte skickades till Åkesson, nu när han ändå är tillgänglig och aktiv på tjänsten. Istället för att vänta på att någon annan skulle få denna idé tog jag tag i det själv.

Och här någonstans väcktes tanken hos mig att det får vara slut med allt gullande på twitter. Människor jag har svårt för i min vardag kan jag ha svårt för även på twitter. Bara för att vi använder samma tekniska plattform behöver vi inte vara vänner.

Detsamma gäller självklart mig själv. På @naseeral finns jag, 140 tecken bort. Räcker inte dessa så kan du kommentera nedan eller skicka ett mail. Och du behöver inte vara trevlig.

Booyah, konstgjord hype

Booyah!

Det känns lite som att teamet bakom iPhone-applikationen Booyah tar i med tårna för att skapa en hype runt produkten. Man lanserar Booyah som ”The World’s First Achievement System for Life” – applikationen ska bjuda dig på belöningar för det du uträttar under din vardag, och någonstans kommer man även med det dråpliga ”Experience Facebook and Twitter in 3D” som inte är sant någonstans – jag ser i alla fall inte pratbubblor på en karta som värst 3D.

Bara här är det anledning till att bli misstänksam, och efter att ha provat Booyah kan jag konstatera att applikationen egentligen inte är något annat än en glorifierad tredjepartsuppdaterare till Facebook och Twitter.

Problemet med Booyah är att inte den inte håller vad den lovar. Där exempelvis Zyked, en träningsapplikation som även den förser dig med achievements, håller koll på din träningsmängd och belönar dig därefter låter Booyah dig stå för allt arbete. Om du lagat mat så kan du skicka ett meddelande till Twitter eller Facebook via Booyah och vips har du tjänat en ”life achievement” i kategorin mat – ingenstans måste du faktiskt uträtta någonting, det räcker med att du skriver ett meddelande i en kategori för att ditt achievement ska intjänas. Det säger sig självt att känslan av en prestation aldrig infinner sig med denna metod.

Det är synd, för Booyah har potential. Klickar du på kategorin kultur i applikationen så dyker det faktiskt upp tips om evenemang i Stockholm. Ett smartare sätt hade varit att hålla koll på din position via GPS och först ge dig en achievement om du faktiskt dyker upp på evenemanget, den nuvarande metoden med en textbaserad statusuppdatering förtar hela känslan och meningen med Booyah.

För att det här med ”life achievements” som drivmedel att uträtta saker och ting ska fungera måste Booyah faktiskt se till att jag inte fuskar i största möjliga mån, och i nuläget är det alldeles för lätt att fuska. Därmed blir Booyah bara en bra, men i slutändan misslyckad idé.

Jag, mig och alla andra

En av de stora släggorna folk tar till när de kritiserar bloggar brukar vara ”vem tror du att du är?” Förstår tankegången. Varför skulle någon egentligen vilja läsa om -mig-? Som person är jag helt ointressant för 99,97% av den svenska befolkningen.

Tidigare har det varit lätt att försvara sig. Jag bloggar inte för att bekräfta mig själv. Jag bloggar för att hitta människor med likasinnade tankar, folk som är meningsmotståndare och bundsförvanter, men som ändå rör sig inom samma tankevärld.

Med mikrobloggar har det blivit svårare att frångå egot. Jag är rätt säker på att jag inte har förstått mikrobloggandet ännu, men jag kan i stunden inte låta bli att tänka att det jag gör är faktiskt bara att uppdatera ett glorifierat Facebook-status (som i grunden är ett glorifierat SMS) som numera når ”alla”.

Det känns mindre roligt. Förvisso är lockelsen med mikrobloggandet just det där omedelbara, jag vet vad mina bekanta gör just här och just nu. Av någon anledning är det lockande. Och visst finns det en charm i att veta att Neil Gaiman just nu engagerar sig i att lära ett fan hur man använder sig av Twitter. Men när det kommer till kritan trivs jag inte med mikrobloggande som fenomen. Det är för mycket brus.

Om inget annat har webben i alla fall varit förutsägbar på det sätt att det alltid funnits något nyare, bättre och hetare runt hörnet. När mikrobloggandet blir gårdagens nyhet kommer åtminstone jag att inte sörja.