SD som vågmästare, det påverkar mig personligen

94% av Sveriges befolkning blir sura över det faktum att det rasistiska partiet Sverigedemokraterna nu tagit plats i Sveriges riksdag. Ändå kan det kännas lite abstrakt, eller hur? Visst är de där, visst har de fått runt 20 mandat, visst kommer vi att stå ut med rasistisk smörja i minst fyra år, men vad innebär det för mig?

Well, i mitt fall har Sverigedemokraternas ingång i finrummet en direkt påverkan. Jag har ikväll fått en käftsmäll utan dess like, faktum är att jag mår illa. Det har troligen inte undgått läsare av den här bloggen att jag gått och blivit kär i världens bästa R, att jag åkte till Bagdad i sommar för att gifta mig, och att jag sedan dess försöker få hit min älskade fru, men att det bara går så långsamt, långsamt när byråkratin står i vägen.

Tja, just detta, ”anhöriginvandringen”, är vad Sverigedemokraterna vill stoppa. Och nu befinner de sig i en vågmästarroll. Sverigedemokraterna vill hindra mig från att leva med min fru, och i teorin har de nu möjligheten att göra det.

Jag vet, rent praktiskt tar sådana här beslut lång tid. Jag tror inte att mitt enskilda fall kommer att hinna påverkas. Men jag ser på det större än så, Sverigedemokraternas politik är mer än ord och populism, den drabbar faktiskt människor med kött och blod, med känslor och förhoppningar, med framtidstro och optimism. Det räcker med en enda utpressningssituation där Alliansen ger vika och så kan min mardröm bli verklighet, att anhöriginvandringen görs näst intill omöjlig.

Ponera att det här skulle drabba mig. Vad har jag då för val? Jag hindras från att leva med min fru i Sverige på grund av ett rasistiskt riksdagsparti. Jag har svårt att själv se konsekvenserna, men nu när jag redan lider och det finns vissa dagar då jag knappt ens orkar titta på andra människor som håller hand, som kyssas, som kramas, som får vara nära sina kära – hur skulle jag då må om jag inte hade den här bilden framför mig om att allting ändå kommer att lösa sig för R och mig en vacker dag? Hur skulle jag då känna mig om Sverigedemokraterna satte stopp för vår framtid?

Den dagen skulle troligtvis Naseer inte längre bo i Sverige utan befinna sig i Irak, för allting är ju bättre än att leva utan sin egen fru.

Så, även om problemet med Sverigedemokraterna för vissa är abstrakt, är det i mitt fall högst konkret. Idag är jag förtvivlad, och inte så lite rädd. Det är kontentan av den här svarta valdagen.

—–

Värt att notera nu i efterhand: Vänner, ni som är ledsna, som känner skuld, som känner skam. Gör inte det. Ta inte den kollektiva skulden på er. 6% röstade på SD, 94% röstade mot. Ingen av de 94%:en ska behöva känna något annat än stolthet, ni gjorde precis vad ni skulle. Och för det ska ni ha ett stort tack.