Gå till innehåll

Kolla där. Blogg100 varade i 12 dagar för min del. heh.

Kombinationen barn, fru och ryggsmärtor satte stopp för gårdagens inlägg. So, it seems I'm out.

Ingen fara dock, jag har fått sug på att blogga, och det var ju syftet med blogg100.

Just nu fnular jag på inlägg om Town of Salem och möjligtvis ska jag ha nåt att säga om Titanfall också.

Häpp.

Orimlig rädsla – eller närmare sagt orimlig irritation, det har jag när det gäller telefonsamtal och blankettfyllning. Det första handlar om att jag inte vet hur man pratar i telefon. Det andra handlar om att vi har något som heter personnummer i Sverige och det kan jag tycka är det enda jag behöver fylla i.

Så borde svenska blanketter vara nämligen. Med en ärenderubrik, ett fält för att fylla i personnummer, och sedan ett fält för underskrift. Men nejdå.

Sen den 29:e september har jag fått orimligt många blanketter att fylla i och orimligt många samtal att ringa. Just den dagen fick vi nämligen inbrott i lägenheten. Poliser, försäkringsbolag och så vidare. Två veckor senare föddes vår son, måsta regga mig hos försäkringskassan vilka jag aldrig använt tidigare, måste registrera sonen hos skatteverket, måste följa upp med läkare och sjukhus och så vidare. En månad senare var det dags att ansöka om förlängd uppehållstillstånd för min fru, fler blanketter och kopior, denna gång till migrationsverket.

Och så har det fortsatt. Rena paperwork-helvetet.

Det roliga är att jag av erfarenhet vet att alla dessa papper man fyller i och skickar till myndigheterna till slut ändå skannas och hamnar i ett digitalt system och ett digitalt arkiv. Så varför denna envisan med papper, kopior och gudarna vet vad?

Dessutom, för att upprepa mig, myndigheterna vet redan allt de behöver veta om mig genom mitt personnummer. Varför inte bara be mig fylla i detta så att vi båda slipper den redundanta "resten"?

3

När man inte bloggat på ett tag, uttryckt sig genom twitter och reblogs på tumblr, då är det faktiskt svårt att sätta igång med att skriva ett längre inlägg.

Märker detta just här och nu. Tänkte först skriva om något helt annat - det faktum att jag blev pappa för en och en halv månad sen - men det vill sig inte riktigt. Det är inte så att jag har skrivkramp, men väl seriösitetskramp och textlängdskramp. (Ett bra tecken dock, jag har börjat hitta på ord igen).

Vad jag tänker är att jag vill kicka igång bloggandet igen. Få lite tid för mig själv med detta när resten av tiden mest går till familjen, och framför allt lilla bebisen som jag kärleksfullt väljer att kalla Batman Phantom Sir King Sly. Få igång min förmåga att uttrycka mig i textform - det är något som verkligen rostat igen.

För vad det hela handlar om är en längtan att bli kreativ. Kanske börja skriva skönlitterärt, kanske ge sig på att utveckla ett spel med GameMaker eller nåt liknande. Att inte helt drunkna i det här med familjeliv. Även om det är näst intill omöjligt. När fru eller barn behöver mig då hamnar allt annat i andra hand.

Nåväl. Jag vill mer med den här bloggen än spotifylistor och youtubeklipp.

Förresten, funkar den där publicera-knappen fortfarande?

Vi vaknar klockan sex på morgonen, tar en dusch, äter frukost. Sen blir det jobb och skola. Kommer hem på kvällen. Lagar mat. Äter. Diskar. Tittar på en dubbad turkisk såpa. Gör läxorna och diskuterar dagens och morgondagens lektion. Lägger oss.

Vart tar tiden vägen? Jag vet inte. Men vardagarna är i alla fall proppfyllda.

Under lediga stunder ser vi till att komma ut så mycket som möjligt. Stockholm/Sverige/Norden/Europa. Det är viktigt att inte rota in sig i ett vardagslunk. Det finns så mycket att se och upptäcka.

Inverkan på mina rutiner har det absolut blivit. Jag har inte kollat på en av "mina" tv-serier på ett par månader nu, inte spelat ett spel på lika länge. Det finns liksom ingen tid. Bloggen har också blivit lidande.

Det är de kortare uppdateringarna jag har tid med. Det är twitter och tumblr. Det får räcka i nuläget.

Livet har ju tagit en ny vändning.

2

Med tanke på hur bostadsläget ser ut i Stockholm hade jag väntat mig mindre fördomar om förorterna och mer förståelse för att man bor där man får tag på en plats. Som bosatt i Rågsved sen drygt två år märker jag dock att detta inte helt stämmer. I vardagssnacket är det lätt att halka in på "jaså, du bor i Drogsved?" och "är det inte stökigt där?". Och då kan jag förklara att jag inte vet hur det var förr, men att Rågsved numera är en hyfsad förort att bo i, med tunnelbana har man tillgång till innerstan och vill man hellre ta en promenad i en skog så har jag en egen utanför fönstret.

Visst händer det att jag läser om stök, men själv har jag inga erfarenheter. Till stor del tror jag att umgänget gör det lätt att sätta dit dig som person på fel plats vid fel tidspunkt, och jag har inte det umgänget.

Fördomarna får jag dock dras med ändå.

Till exempel när jag skulle skaffa nya glasögon och linser, jag gör detta hos närmaste optiker och eftersom jag inte bara är närsynt, utan dessutom astigmatiker, blir både glasen och linserna lite dyrare. Ovanpå det har jag ett par ordentligt fula bågar som numera hunnit fylla sex år, och jag väljer denna gång att satsa på något snyggt. Kort sagt, det blir dyrt, och med tanke på att jag gärna vill ha linserna hemlevererade en gång i månaden blir det en kreditkoll.

Jag får frågan om hur mycket jag tjänar på ett år och svarar sanningsenligt efter lite huvudräkning. Personligen tjänar jag som vilken person som helst i it-branschen, men när säljaren hör beloppet rycker denne till och fnissar av förvåning. En arab från Rågsved som faktiskt jobbar och har medelklasslön är konstigt. Kreditkollen går självklart igenom.

Dags att betala för glasögonen nu. Personen frågar om jag vill göra en avbetalning på dessa. Jag tackar nej och vill betala summan direkt. Ännu en gång en förvånad reaktion av säljaren. Nu är jag kanske överkänslig, men trött blir jag.

Jag såg förvisso ut som en kratta den dagen, trött efter jobb fredag till söndag med en samlad pott timmar på 30, klädd i t-shirt och jeans. Orakad och med lite för oordnad frisyr. Jag var dessutom arab och bodde i Rågsved. Klart som fan att jag inte borde ha råd med glasögon då, tyckte säljaren, och visade det.

Jag är alltid naiv nog att tycka det bästa om människor. Men uppenbarligen skapades det en profil på mig baserad på utseende och bostadsort. Vem vet? Säljaren kanske tog mina inköp som en form av protest? För denne fortsatte hänvisa mig till billiga lösningar trots mitt ointresse, jag ville ha något bekvämt och snyggt, hittade inte motsvarande i billighyllan. Men uppenbarligen gjorde jag fel så fort jag gick över till en högre prisklass.

Till slut körde jag en /ignore på säljaren och valde min båge i lugn och ro, för att sedan betala hela beloppet och dra iväg. Även om man är en arab i Rågsved så kan man faktiskt ha ett jobb. Det hoppas jag att åtminstone säljaren lärt sig.

4

Det går lite på halvfart här på bloggen, det gör det. Det går på halvfart över allt annars också. Jag har ännu inte sett Avatar 3D, trots att jag önskat se filmen sedan mitten av december - jag har ännu inte recenserat Napoleon: Total War eller förtittat Starcraft II åt Spelbloggen och jag har ännu inte spelat Bioshock 2 eller Heavy Rain trots att båda spelen ligger högt upp på min lista av årets måstespel.

Jag springer genom dagarna som i en dimma. Jag har tackat nej till utgång, jag har slarvat med tvättid, jag jobbar inte en sekund mer än mina åtta timmar om dagen och jag stannar uppe vaken och tänker alldeles för länge.

Det är vad det är. Förhållanden har länge varit något som hänt någon annan. Jag har någon gång träffat någon och varit hispig i ett par dagar, men det har gått över. Ointressant, svårt, en fyllegrej, det gamla vanliga.

Sen träffade jag R och det är något helt annat. Nu har jag berättat för tillräckligt många av mina vänner för att jag ska kunna outa det i bloggen, jag är inne i ett seriöst förhållande, så seriöst som det kan bli. Jag är lycklig, glad, fundersam, otålig, oförklarligt arg (ibland), kär, harmonisk, tidsoptimist och tusen andra saker.

Sorry, men när jag skriver ett inlägg i den här bloggen brukar det normala vara att jag funderar igenom ett ämne, gör lite research, skriver om ett par formuleringar för att sedan trycka på publicera. Allt som allt en rutin som tar mig mellan en timme till ett par. Detta har jag inte längre tid med. Min lediga timme spenderar jag hellre över webcam med R än här i wp-admin.

Och jag vet att det är jäkligt dålig stil. För vi har ju ändå hängt ihop tillsammans i fem år. Och det är inte er det är fel på, det är mig. Det är fel på mig. Jag hoppas att vi kan vara vänner ändå. Ni får gärna fortsätta hälsa på, ta en fika ihop med mig någon gång, dela med er av tankar och skvaller.

Det är inte så att jag gör slut med er. Jag tar bara ett steg tillbaka. Det finns nya horisonter att upptäcka för min del, och ni får gärna följa med, om än inte i samma takt. Efter fem år tillsammans känner vi varandra tillräckligt väl att vi fortfarande kan vara vänner, eller hur?

3

Det är väl ingen hemlighet för er som följer mina webbäventyr att jag varit borta i någon vecka. Det kändes som att det behövdes, en paus från web 2.0 och allt vad det innebär, och detta av en anledning givetvis.

Sedan förra veckan har jag skiftat arbetsplats, jag avslutade på DICE och Battlefield Heroes på fredag och började ett nytt kvalitetssäkringsäventyr hos en ny kund (mer om det senare kanske, när jag har något att berätta). Som konsult innebär ett sådant byte oftast att man får hårdplugga den nya kundens behov, arbetsmetoder, verktyg och allt annat som kan tänkas vara nödvändigt. Det är tufft i början och man har rätt mycket att tänka på. Bloggen, mikrobloggarna, facebook och till och med eposten fick gå på sparlåga. Istället brände jag min hjärna på att nörda ut mig ordentligt - det är avstressande att få läsa, spela spel som man missat, kolla in extramaterial på dvd och allt detta med en påse chips och en burk öl i handen.

Nästa vecka ser bättre ut. Det blir att dra iväg till biografen och kolla in District 9 och kanske hinner jag med en film till. Till mitten av veckan blir det en kräftskiva med kollegorna på HiQ - och sånt är alltid lite av en balansgång. Man vill släppa loss och festa, men så har man en arbetsdag nästa morgon. Vi får se om det blir yin eller yang som kommer att stå segrande ur den striden.

Mitt lilla youtube-klipp har för övrigt fått mig att bli sugen på liknande infall i framtiden. Inget regelbundet eller så. Men något som kan funka som en lektion i lite basic videoredigering. Jobbet har en kurs i ämnet till hösten, den ska jag inte missa.

Det här blev ett väldigt dagbokaktigt blogginlägg märker jag nu. Borde skriva mer sådana tror jag. Det är elitiskt att inta inställningen att folk som skriver om vad de åt till frukost på morgonen, som visar upp bilder på dagens outfit eller som visar upp sin shopping är idioter. Jag vill gärna tro att bloggosfären heter som den gör för att vi är välkomnande och öppna för alla former av personliga uttryck. Stop hatin' and start participatin', säger jag med min bästa Vanilla Ice-imitation.

10

Jag bara såg det. Och kände för att gråta en smula. Samma sida, om och om igen, medan räknaren tickade uppåt ett besök i taget. Över 400 besök, under en och samma dag.

Det värsta är att jag aldrig tänkt på det tidigare. Men jo, på jobbet besöker jag den här jäkla sidan väldigt, väldigt ofta. Inte alltid manuellt, men likaväl.

Visst går det dagar då man önskar att man jobbade på ett verkstadsgolv.

Efter drygt två veckor frånvaro är man då tillbaka i hetluften. De två senaste dagarna har jag till och med längtat tillbaka till jobbet, och det får man ta som ett gott tecken på att man varit utvilad och laddad.

Som alltid var tåget försenat, 25 minuter den här gången, vilket också innebär att jag missar resegarantin med fem minuters marginal. SJ är djävulen, så är det bara. Under min resa fick jag höra ett par bli recenserade.

"Jo, hon är snygg. Men hon är ju nyiigh! Du vet... Mmm..."

"Han ser ut som Shrek. Han ser ut som Shrek."

Allt är med andra ord som vanligt igen.

%d bloggare gillar detta: