Gå till innehåll

1

Hösten är lite som våren. En årstid där sinneslaget påverkas. Jag har aldrig varit den som låtit årstiderna påverka mig, det finns ju bra och dåliga dagar oavsett väderleken utanför dörren. Men det finns de som åker berg- och dalbana med väderprognosen.

Idag såg jag en kvinna i T-centralen. 50-års åldern. Utspökad som få. Brunfärgat, axellångt hår. En bikerväst i läder. En svart tröja i ull. Svarta handskar som når upp till armbågen. Det är tajta kläder. Hon blir utstirrad där på perrongen. En ljus minikjol i jeans. Under den en svart nätstrumpa med lite för stora öglor. Sneakers på fötterna.

Det är en kvinna som försöker se 35 år yngre än vad hon är. Och hon bär knappast illusionen med någon grace. Blicken är osäker och medveten. Jag skulle kunna tänka mig att den här kvinnan arbetar på en bank, är en skärpt analytiker, när hon inte spökar ut sig det vill säga. Det är årets mest oattraktiva syn. En människa som låtsas vara någon hon inte är.

Hösten, liksom våren, gör underliga ting med folks sinneslag. Kanske är det en medelålderskris som utspelar sig på perrongen i väntan på gröna linjen mot Farsta Strand, det kan jag inte utesluta heller.

Kanske ska hon bara på maskerad.

Torsdagen den 17:e april 2008. Det luktar bränt på kontoret. Källan kan inte spåras. Sedan får vi det traumatiserande beskedet. Det brinner en bil utanför kontoret. En kyla sprider sig ner från nacken till ryggraden för att sedan omvälva mitt hjärta. Jag är paralyserad i ett par sekunder. Det känns som timmar. Den hårda vardagen har trängt sig in i min trygghetszon. Med en flyktig känsla av sorg inser jag att jag aldrig kommer att bli samma människa igen.

Det här var vad jag såg.

5

Svaret är än så länge nej. Men den senaste tiden känns det som att min hjärna inte varit mer funktionell än att mina tankar placerar sig på en sådan nivå. Jag tänker väldigt mycket på framtiden, vad jag ska göra härnäst, var jag kommer att befinna mig om två månader, sådana saker.

Antar att det är en naturlig tankegång nu när jag ställs inför förändringar i den rutinmässiga vardagen.

Problemet är att jag gärna vill befinna mig i nuet. Jag har projekt att slutföra, tentakler jag skickat ut att följa upp och inte minst vanligt vardagsbestyr att hålla koll på. Det vill sig inte riktigt. Nuet är dimmigt och oklart, det är i framtiden saker och ting kommer att ske.

Om bara alla kunde fatta det.

1

Sånt här inträffar alltför ofta i tunnelbanan. Att man träffar på en oerhört fascinerande person. Den här gången var det en kvinna. Högst en och femtio lång, mörkhårig, runt 30 års-åldern, välklädd. Hon verkade vara vilsen. Tittade sig omkring och sedan på klockan, lyssnade uppmärksamt på högtalarna när en ny station utannonserades.

Det tar henne två eller tre stopp innan hon upptäcker den genomskinliga kartan. Den kan man titta på för att veta vart man är på väg, eller hur man kommer fram till resmålet. Hon tittar, är missnöjd. Hon vrider på kroppen och börjar titta på den från andra sidan. Och så står hon där, under en lång stund. Hon är noggrann när hon studerar den spegelvända kartan.

Jag förstår väldigt lite. Den här kvinnan är fascinerad av den spegelvända SL-kartan men väldigt missnöjd med den rättvända. Det går kanske nån minut. Sen är hon nöjd. Hon går fram till tunnelbanetågets dörr och stiger av vid nästa station.

Jag tänker på att jag kanske borde ha berättat att hon var på väg mot fel håll.

5

Som papperssvensk (man lär ju sig nya uttryck varje dag) genomgår man ett konstant sökande efter Sverige och svenskheten. Ju fler lager man skalar av desto fler lyckas man finna. I en livslång kamp försöker vi allihop att förstå Sverige - det riktiga, äkta och ärliga - vissa av oss lyckas, andra inte.

Jag har personligen tagit på mig djungelhatten och vandrat in i den svenska vildmarken, hur långt jag kommit vet jag ännu inte, men någonstans när jag faktiskt börjar se skogen trots alla träd, då är jag övertygad om att mitt sökande är över.

Igår lyckades jag luckra upp lite mer av det svenska samhället. Linus hade åkt upp hit till Stockholm och var sugen på att ta en öl. Jag var på men möttes av skeptiska utrop från vissa håll.

- Va? Ska ni dricka på en måndag?!

Det behöver inte sägas att jag fann frågan absurd. Vad är skillnaden mellan att ta en öl på en måndag eller på lill-lördag? Båda är ju vardagar. Jag lät frågan bero i tron att den var en enskild åsikt. Så var det dock inte då frågan hann ställas tre gånger till av helt olika personer i exakt samma tonläge. Jag hade upptäckt ännu en svensk grej. Shine Get! I Sverige dricker man inte på en måndag.

Vi var i slutändan fem personer som trotsade detta traditionella förbud och begav oss ut i Stockholmsnatten för samtal, umgänge och öl. I alla fall för en stund, för när det hann mörka valde vi att gå vidare från vårt tillhåll för att söka någon annan plats att avsluta kvällen med. Vi hamnade hos Sjätte Tunnan och det var där jag kom att upptäcka ännu en grej, denna gång med historisk koppling, hos Sjätte Tunnan bjöds det nämligen på mjöd.

Och jag kom att förstå vikingarna. En dryck som blandar alkohol med socker måste ju vara djävulens påkomma. Det här är ju det perfekta receptet för baksmälla. Först lockas det med honungsdoftande ingefära-bestrött möjd och nästa dag vaknar man av att det hamrar i skallen.

Tur att man drack på en måndag säger jag bara. Det fanns liksom ingen chans att man skulle vara ute sent och kvällen avslutades runt 23-tiden. Tack och lov. Hade man druckit ett krus till så hade det nog gått riktigt illa i morse. Som det blev nu räckte det med en dusch för att jag skulle piggna till. Fördelen från kvällen blev dock att jag förstod varför vikingarna var så vresiga. Mjöd är banne mig en jäsdryck med oomph!

4

Idag var det meningen att jag skulle göra verklighet av mitt hot och köpa Gears of Wars för 399 spänn från Elgiganten. Slår upp närmaste varuhus och ser att det ligger i Bromma. Tunnelbana till Alvik och sedan vidare med buss 110.

Sagt och gjort är klockan 18:15 och jag sitter på buss 110 mot Bromma flygplats. Hållplats Varuhusen och det är dags att hoppa av. Jag tog det inte bokstavligen, men satans vad hållplatsen hade rätt. Det ena varuhuset framför det andra stod uppradade där framför mig. Ingen skymt av Elgiganten dock. En promenad från den ena ändan varuhussamling till den andra, in på avkrokar och skumma ställen och jag hittar ändå inte det förbannade varuhuset.

Ger upp.

In på Siba och kollar priserna. Gears of War 449 kronor. Helt okej pris och jag bestämmer mig för ett köp. Nöjd och glad beger jag mig mot busshållplatsen, kommer fram 19:15 för att se att sista bussen gått sex minuter tidigare. Hinner förbanna min otur och mitt beslut att inte skaffa bil så länge jag bor i Stockholm.

Vad fan gör man nu mitt i ingenstans? Efter ytterligare ett par rundor ser jag att området är långt ifrån fotgängaranpassat. Det är bara att bita i det sura äpplet och ringa efter en taxi. Notan landar på 200 spänn.

God Gears of War kostade mig 649 kronor i slutändan. Ironiskt nog är det det rekommenderade priset. Jag kunde ha nöjt mig med att köpa spelet från den lokala Game-butiken och ändå tjänat en slant, för att inte säga massor av tid.

Det är nyttigt att känna sig som en idiot ibland. Idag får jag väl känna mig extra hälsosam.

4

Det är ingen tillfällighet, det ska jag säga er. Jag har sett dem alldeles för ofta för att det ska vara en tillfällighet. Jag pratar om de där gamla gubbarna som älskar att titta på sina skor samtidigt som de går rakt in i en folksamling med ålderns hela pondus och arrogans.

Ni har säkert också sett dem. De brukar vara smått kutryggiga, korta till längden och klädda i en lätt omodern kostym. De går med ansiktet böjt nedåt och armarna halvlyfta bakåt som för att kompensera för sin märkliga ergonomi. De fokuserar stenhårt på sina alldeles för stora, svarta läderskor och de hasar sig framåt väldigt, väldigt långsamt. Vissa har hatt, men de flesta ståtar med silvergrått hår och ibland en kal fläck i mitten på skallen. De är självständigheten personfierad där de går utan någon som helst tanke på omvärlden. Det viktiga är det ena steget framför det andra och blicken fastlåst vid skorna.

Sånt måste man beundra.

Jag hänger inte med längre. Vet inte vad som skett i Sverige under den tid jag varit borta. Kommer tillbaka till en gammal nyhet om Forsmark och undrar vad mer jag missat. Det känns underligt att inte kunna hänga med i diskussionerna längre, speciellt när man är en nyhetsjunkie. Tur att man hade tillgång till Euronews och kunde hänga med i utrikesnyheterna i alla fall.

Ser även att jag missat en hel del spelnyheter. E3 läggs ner (eller stöps om till ultratråkig och liten form), vilken chock! Vad mer har man missat?

Att leva i vakuum är positivt bara tills det är dags att återvända till vardagen. Nu känner man sig bara bortkommen.

%d bloggare gillar detta: