Gå till innehåll

1

Mikrobetalningar är ett helvete. Först och främst är de stora hindren för mikrobetalningar tvenne: de är krångliga att få till och de uppmuntrar till en inlåsning av data. Inget scenario är optimalt, och som sådant är de flesta mikrobetalningstjänster misslyckade sådana.

Flattr tar till en annorlunda approach, här lanserar man ett belöningssystem istället för en donations- eller paywall-lösning. En social betaltjänst som lägger sig i bakgrunden och ger användarna all makt.

Anledningen till att flattr känns fräsch, ny och rätt mycket "webb" är säkerligen beroende på personerna bakom. Här har vi Peter Sunde och Linus Olsson på barrikaderna, två personer ur internetgenerationen, två personer som "förstår". Överlag känns flattr väldigt lite finansvärld och desto mer social webb, och det är knappast någon nackdel med tanke på de mikrobetalningslösningar vi fått se hittills.

Själv såg jag till att sätta upp en flattr-knapp här i bloggen så fort jag fick tillgång till betan och med detsamma satte jag igång att flattra intressant material hos mina medanvändare. Inte för att jag är särskild positiv till donationer eller betallösningar på webben, utan mest för att jag gillar flattr som koncept och önskar det all framgång och lycka. Och för 20 kronor i månaden kan jag istället för att klicka på en meningslös gilla-knapp från facebook istället skicka en egoboost i form av några ören. Och det är ju alltid trevligt.

Hur det hela egentligen fungerar förklaras i den väldigt pedagogiska filmen nedan.

Många bäckar små...

4

Det här är en ego-tjänst om jag någonsin sett en. Vaddå blogg, twitter eller facebook? Formspring.mes hela koncept baserar sig på att du tror att du är något. Det är chutzpah så att det stinker om det, och självklart måste jag prova. Everything once, eller hur?

Så, vad går det ut på? Jo, genom att besöka min formspring.me-profil kan du fråga mig vad som helst. Anonymt eller genom att skriva under med namn, valet är ditt. Sedan ska jag då förhoppningsvis svara, vilket jag mycket väl kan tänka mig göra såvida du inte är helt slemmig och behöver tvätta hjärnbarken med såpa.

Jag förstår inte direkt syftet med formspring.me i ärlighetens namn. Vem riktar sig tjänsten till? Oss vanliga dödliga är ju helt ointressanta. Kändisar är å andra sidan helt ointresserade av att öppna en kommunikationskanal med publiken. Den enda reella målgruppen jag ser framför mig är annars dokusåpadeltagare, här har vi några som vi vanliga dödliga kan bli nyfikna på, samtidigt som dessa är tillräckligt gröna för att faktiskt ta sig tid att svara på våra frågor.

Problemet är å andra sidan att jag inte ens hittar några C-kändisar efter ett par googlingar. Finns det någon värd att följa på formspring.me?

5

En gång i tiden skrev jag ett ganska hatiskt twitter-inlägg, då hade jag helt enkelt inte förstått grejen. Jag tror att majoriteten av de som provar twitter hamnar i den situation jag befann mig på då. Det kändes fruktansvärt meningslöst. Twitter kommer inte till sin rätta förrän man har nåt den kritiska punkt där man läser tillräckligt många intressanta människor samtidigt som man har tillräckligt många followers att ett samtal blir möjligt. Det är då den där glödlampan ovanför huvudet tänds och twitter blir roligt, användbart och intressant.

Jag har nu twittrat i ganska precis ett år, och är inom alla områden där det räknas en nybörjare. Det är så mycket jag inte förstår, som till exempel varför engelskspråkiga användare väljer att följa mig när de varken känner mig eller förstår vad jag skriver? Eller skillnaden i ett RT, ett API-RT och en citering? Same shit, different name?

Vad jag dock har börjat leka med är en förlorad respekt för twittrare, och därmed större frihet att göra min twitterupplevelse till min egen. För visst gullas det alltför mycket på twitter? Det är ju "vi", de "hippa", som har "förstått". Klart att vi ska hålla sams!

Well, I don't think so. Inte numera åtminstone. Det finns mörka krafter i twitter, som @jimmeakesson, @goranhagglund och @finest_se. Klart att jag ska passa på att göra livet surt för de här nu när jag ändå kan. Hur ofta får jag säga något till Göran Hägglund exempelvis och få ett svar tillbaka? Det är det här som jag gillar med twitter, och jag tänker utnyttja det.

När Hägglund antydde att Ilmar Reepalus uttalanden hade med muslimskt röstfiskeri att göra var jag exempelvis snabb med att påpeka för Hägglund att han nu befann sig nära Åkesson och att han dessutom placerade sig i samma fack som Reepalu. Efter ett par upprörda tweets fram och tillbaka avbröt Hägglund diskussionen med ett "Nej, men här har vi uppenbarligen olika uppfattningar. Nu går jag och knyter mig. Tack för samtalet." Vilket inte gjorde så mycket, för jag hade nämligen fått fram min åsikt.

När gammal SD-propaganda spreds i twitterflödet undrade jag varför den inte skickades till Åkesson, nu när han ändå är tillgänglig och aktiv på tjänsten. Istället för att vänta på att någon annan skulle få denna idé tog jag tag i det själv.

Och här någonstans väcktes tanken hos mig att det får vara slut med allt gullande på twitter. Människor jag har svårt för i min vardag kan jag ha svårt för även på twitter. Bara för att vi använder samma tekniska plattform behöver vi inte vara vänner.

Detsamma gäller självklart mig själv. På @naseeral finns jag, 140 tecken bort. Räcker inte dessa så kan du kommentera nedan eller skicka ett mail. Och du behöver inte vara trevlig.

3

facebookDet evigt expanderande facebook har numera blivit något av ett socialt verktyg för mig. Jag är inte lika peppad på tjänsten som jag var tidigare, men använder den ändå mer än förut, anledningen är att de flesta av mina vänner är där och att vi alla har blivit mer personliga och nära i kontakterna.

Jag vill här bara göra en avstickare. Minns ni när man på nätet aldrig uppgav sitt namn? Man hittade på ett namn, oftast sci-fi- eller fantasyinspirerat, och så gjorde man sig ett namn genom att vara aktiv i olika chatrum, forum, icq och vad mer man nu körde med i nätets mörka medeltid. Någonstans förändrades detta. Det är lite av en revolution att vi numera vågar gå ut med våra för- och efternamn. Delvis skedde det här tack vare bloggarna, men jag tror att facebook är den största enskilda faktorn som har fått oss att komma ut som de vi är på nätet.

Nåja, tillbaka till tråden. Facebook används ofta och gärna av "alla" man känner. Det blir lätt problematiskt, kanske inte när någon uppdaterar att denne hittat Stockholms bästa café eller att man ropar ut att man försov sig. Det är lätt att kommentera, eller att trycka på gilla-knappen. Jag tycker däremot att stora och viktiga nyheter är svåra att hantera. "För tjugo minuter sen föddes min dotter, alla mår bra." Vaddå? Ska jag trycka på gilla-knappen nu? Det känns bara så billigt, distanserat, tafatt och osocialt. Ska jag skriva ett grattis som bara försvinner bland de tjugo andra? Eller ska jag skita i att göra något över huvud taget? Det har också sina problem, för även om jag gratulerat face to face, eller ringt ett samtal, så kommer det inom facebooksfären att verka som att jag inte bryr mig.

Just gilla-knappen är lite av min nemesis. Jag använder den. Men hur tolkas ett "gilla"? Som att jag är lat och bara orkar med ett musklick? Jag vet inte.

Jag är kanske (eller jag är) konstigt som lägger ner energi på att tänka på sånt här, men jag kan väl inte vara den ende? Vad är rådande nätikett i facebooks värld? Tell me, I want to know!

1

Jag önskar att jag kom ihåg hur jag kom i kontakt med Aardvark första gången, för personen som introducerade mig för den här underbara tjänsten förtjänar ett stort tack.

För att vara ett kunskapssamhälle är vi rätt dåliga på att dela med oss av våra kunskaper. Man har all den här onödiga informationen lagrad i hjärnan och vet inte vad man ska göra med den. Visst är exempelvis wikipedia en väg att gå, men det är alldeles för krångligt och svårt att starta en artikel, jag vet att många inte håller med mig, personligen vill jag dock ibland bara kunna hjälpa till med mina kunskaper utan att jaga källhänvisningar, utan att skriva två A4-sidor, utan att bry mig om moderatorer och annat ok.

Jo, wikipedia är ett av de bästa sakerna som hänt internet, för informationssökare det vill säga, jag vill inte riktigt skriva på att det är lika bra för informationsspridare. Och det är här som Aardvark kommer in.

Ska kanske förklara vad Aardvark är först, idéen är lika enkel som genial. Här har vi en tjänst som sammanför frågor med svar. Du ställer en fråga, Aardvark letar upp den person som potentiellt kan svara och kommunikation uppstår. Det är vackert.

Som medlem i Aardvark får jag först välja några generella områden som jag anser mig kunna och det dröjer inte länge förrän den första frågan kommer flygande, via MSN eller mail. Jag svarar, Aardvark lär sig lite mer om mig och mina kunskaper och kan på så sätt träffa mer korrekt med nästa fråga. Efter att ha svarat på tjugotalet frågor känner jag att samarbetet med Aardvark har börjat fungera väldigt bra. Och visst är det väldigt roligt att hjälpa någon med ett problem som denne gått och grubblat på, det är instant gratification, speciellt när den frågande parten är online samtidigt och skickar ett tack.

För ett par dagar sen fick jag chansen att bli en "aardvocate", det känns rätt roligt, förhoppningsvis får man nu fler möjligheter att hjälpa den här underbara tjänsten.

Gå gärna med i mitt nätverk och ställ en fråga, du ska få se att svaret aldrig är långt borta.

Blogipedia, jag
Klicka för en större version.

Blogipedia är en ny tjänst från bloggurun Ted Valentin där man kan få en översikt av fakta och åsikter från bloggar. Man söker helt enkelt valfritt ämne eller namn och får en uppräkning på formatet "X är..." baserat på vad bloggar skrivit. Smidigt.

Jag provade ut en lite mer poetisk sökning på "jag", resultatet går att hitta i en skärmbild om man klickar på bilden ovan. Eller så kan man bara klicka på länken här för att komma till resultatsidan.

Själv var jag inte helt nöjd med mina resultat ska jag säga, så här kommer en del definitioner (hjälp gärna till i kommentarerna om du känner för det).

Naseer Alkhouri är en arab.
Naseer Alkhouri är tunnhårig.
Naseer Alkhouri är en testkonsult.
Naseer Alkhouri är ett web 2.0-fan.
Naseer Alkhouri är född år 1980.
Naseer Alkhouri är din vän i sajberspejs.

Booyah!

Det känns lite som att teamet bakom iPhone-applikationen Booyah tar i med tårna för att skapa en hype runt produkten. Man lanserar Booyah som "The World's First Achievement System for Life" - applikationen ska bjuda dig på belöningar för det du uträttar under din vardag, och någonstans kommer man även med det dråpliga "Experience Facebook and Twitter in 3D" som inte är sant någonstans - jag ser i alla fall inte pratbubblor på en karta som värst 3D.

Bara här är det anledning till att bli misstänksam, och efter att ha provat Booyah kan jag konstatera att applikationen egentligen inte är något annat än en glorifierad tredjepartsuppdaterare till Facebook och Twitter.

Problemet med Booyah är att inte den inte håller vad den lovar. Där exempelvis Zyked, en träningsapplikation som även den förser dig med achievements, håller koll på din träningsmängd och belönar dig därefter låter Booyah dig stå för allt arbete. Om du lagat mat så kan du skicka ett meddelande till Twitter eller Facebook via Booyah och vips har du tjänat en "life achievement" i kategorin mat - ingenstans måste du faktiskt uträtta någonting, det räcker med att du skriver ett meddelande i en kategori för att ditt achievement ska intjänas. Det säger sig självt att känslan av en prestation aldrig infinner sig med denna metod.

Det är synd, för Booyah har potential. Klickar du på kategorin kultur i applikationen så dyker det faktiskt upp tips om evenemang i Stockholm. Ett smartare sätt hade varit att hålla koll på din position via GPS och först ge dig en achievement om du faktiskt dyker upp på evenemanget, den nuvarande metoden med en textbaserad statusuppdatering förtar hela känslan och meningen med Booyah.

För att det här med "life achievements" som drivmedel att uträtta saker och ting ska fungera måste Booyah faktiskt se till att jag inte fuskar i största möjliga mån, och i nuläget är det alldeles för lätt att fuska. Därmed blir Booyah bara en bra, men i slutändan misslyckad idé.

6

Märkte nyss att man numera kan kommentera googles sökresultat. Logga in med ditt google-konto, sök efter någonting, och klicka sedan på den lilla pratbubblan som du hittar bredvid ditt sökresultat.

Skriv en kommentar och klicka på "Gör en offentlig kommentar".

Hur länge har man kunnat göra det?

Under helgen uppnådde jag RepScore 9 hos Naymz, läs mer här.

Och lite förvånande (man är ju cynisk) höll sajten vad den lovade. Det blev en sponsrad länk i Google.

Hurvida mitt personliga varumärke har nytta av detta återstår att se.

1

naymz.gifDet har börjat trilla in inbjudningar i min postlåda gällande en ny Web 2.0-tjänst/community/portal vid namn Naymz. Till en början var jag på väg att ignorera inbjudningarna bara på grund av namnet. Det är någonting med krystade stavningar som väcker en allergisk reaktion hos mig, men i och med att vänner och kollegor hade gått med var det bara att läsa sig in på tjänsten.

Kort sagt verkar Naymz handla om marknadsföringen av det personliga varumärket. Ens namn är ens rykte, speciellt online där andra riktmärken är svåra att ta tillvara på. Hur många är vi inte som googlat på ett namn i research-syfte? Det är här Naymz kommer in, genom att skapa en profil och fylla den med information som du önskar lyfta fram och sedan samla på dig "RepScore" påstår Naymz att den kommer att lyfta fram ditt namn bland de sponsrade länkarna som Google tillhandahåller. Du blir helt enkelt mer exponerad ju mer "repscore" du samlat på dig - och detta gör du bland annat genom att ha en ständigt uppdaterad profil likväl genom positiv feedback från folk du kopplat ihop dig med.

Ett nätt och prydligt pyramidschema skulle man också kunna kalla det. Ändock tillräckligt intressant för att jag ska ha motivation att kvarhålla en profil. Vi får se vad det kommer att leda till.

%d bloggare gillar detta: