3

Det börjar bli riktigt svårt att hänga med svängarna. Inte så konstigt kanske när det utannonseras hundratalet spel under en och samma mässa. Som vanligt när det gäller E3 får jag även i år känslan av att spelproducenterna verkar ta det här mer på allvar mer än vad vi någonsin gör. De flesta premiärspel är ju ändå rena gäspningar. Jag fortsätter dock min självgivna plikt att plocka fram lite pärlor ur dynghögen.

Bowser's Inside Story verkar vara precis så där härligt Nintendo-skruvat som vi vill ha det. Titlen är självförklarande egentligen, av någon anledning hamnar våra Mario-bröder, prinsessan och Toad inuti Bowser och ska där - om jag förstått trailern rätt - boosta Bowsers kroppsliga funktioner för att assistera honom i kampen mot en Ond-Bowser?

Dead Rising 2 har förhoppningsvis tagit bort alla irritationer som föregångaren hade. Man slipper kameran, det fruktansvärda sparsystemet - och här hoppas jag men inte tror - att rädda folk. Numera är det Vegas som gäller, och det är någon stuntgubbe som spelar huvudrollen.

Folk som älskar fotbollsspel brukar verkligen gilla Pro Evolution Soccer-serien. Och nu har vi kommit till 2010-versionen. PES har FIFA-serien i knutarna, och frågan är om inte FIFA faktiskt hann ifatt förra hösten. Mycket står med andra ord på spel. Utvecklarna har haft svårt att göra något av denna generation konsoler, men nu blir det tredje gången gillt får man hoppas.

Stort är annars att Team Ico släppt en trailer på uppföljaren till Shadow of the Colossus, det tredje spelet i serien heter The Last Guardian och spelvärldens unika igenkänningsgrad är intakt. Lite ofrivillig humor blir det av Neverending Story-vibbarna, men det får man förlåta.

Stora nyheter för äventyrsspelfans är att Professor Layton är tillbaka i Professor Layton and the Diablolical Box. Professorn verkar ha råkat illa ut och det är dags för teamet att bege sig ut för att lösa mysteriet.

Mitt sista intryck av presskonferenserna från Nintendo, Microsoft och Sony är annars att de två sistnämnda verkar försöka göra en Wii, medan Wii-gamers gärna önskar se mer PS3 och 360-takter till sin lilla låda. Dessutom verkar plastiga tillbehör vara det nya svarta, vilket är väldigt underligt då jag tror att folk tröttnat på att köpa hem plast till vart och vartannat spel som finns ute på marknaden.

Jag finner att jag numera särskiljer min spelsmak från en majoritet spelrecensenter. Rättare sagt har min spelsmak rätt ofta skilt sig från majoriteten. Jag har ibland funderat på vad det beror på och slutligen kommit fram till att jag helt enkelt är mindre förlåtande och att jag kräver mer av mina spel.

Halo 3 må innehålla ett perfekt avvägt tempo, men när spelet är så fruktansvärt konservativt som det är kan jag bara spela igenom det en gång för att sedan låta det ruttna samtidigt som jag passar på att meddela min besvikelse. Eller ta det senaste exemplet med Grand Theft Auto IV, ett spel vars design är allt annat än sandelådevänligt, vars språkbruk bara ligger i vägen för min njutning och vars uppdragsupplägg bara blir tråkigare ju längre man spelar - då kan jag inte låta bli att ställa mig frågande till alla åttor, nior och tior det spelet fått i betyg.

I helgen har nästa besvikelse infunnit sig i LostWinds - den nya indiedarlingen i spelbranschen. Farbror Atlas är lite inne på problemet, att det saknas en karta eller ett sätt att orientera sig i spelet. Han väljer dock att nämna detta nästan i förbifarten, medan jag personligen anser att det är en enorm brist. För visst är LostWinds oerhört charmigt, det använder dessutom wiikontrollen väldigt rätt. Men i och med att jag har svårt att veta vart jag ska ta vägen så kan jag inte utnyttja spelets möjligheter heller, och hela den mysiga atmosfären rinner bara ur mina händer.

Jag älskar detaljarbetet, hatar utförandet.

Det har debatterats casual gaming och vad i helsike det nu är i evigheter. Jag vet en sak, och det är att jag är en casual gamer. Detta har ingenting med genre, typ av spel eller svårighetsgrad att göra. Cascual gaming kan i mina ögon sammanfattas med en mening: lätt att lära sig, svårt att bemästra. Här haltar LostWinds avsevärt och ett spel som kunde ha varit årets överraskning blir i mina händer en frustrerande upplevelse.

Jag kommer att ge det fler chanser. Jag älskar att svischa vinden fram och tillbaka. Men som ett inbjudande spel känns tyvärr LostWinds ganska misslyckat.

6

Mario Kart WiiDet kräver sin man att erkänna det här, men jag tycker definitivt att Mario Kart Wii är lite för svårt för att det ska vara riktigt roligt. Jo, även på 50cc med easy-inställningarna. Varför? Jo, för att det är alldeles för enkelt att hamna i ledning under loppets gång.

Låter det som ett moment 22?

Det är det inte. Problemet ligger i det blåa skalet. Oräkneliga är de gånger jag varit i ledning i sluttampen av tredje varvet då ett blått skal kommit farande och förstört mina chanser till en vinst - med en andra- eller tredjeplats som följd. I ett worst case scenario drabbades jag av inte mindre än tre blåa skal och ett rött i ett race bara för att jag varit lite för bra för datormotståndarna.

Det är liksom inte roligt längre. Det är inte dators skicklighet som avgör loppet, utan endast dess jävlighet. Nintendo släpper ett spel med usel design, jag trodde inte att det var möjligt, men det är inget annat än sanningen. Jag vet inte om det är Shigeru Miyamoto eller Hideki Konno som slarvat, men en stor tabbe är det allt.

Men varför provar du inte en tuffare svårighetsgrad? Frågar du.

Mitt svar är att det inte spelar någon roll. I 100cc och 150cc är det bara frågan om att det är svårare att ta sig till en tätposition, men när du väl är där inträffar samma scenario som alltid, ett blått skal kommer farande i sämsta tänkbara ögonblick. Jag har aldrig varit den som slänger iväg spelkontroller i en vägg, det är ett beteende jag inte förstår. Min frustration leder till att jag stänger av Wiin, och det är inte precis ett toppenbetyg att ett spel får mig att stänga av konsolen.

Online då?

Jo, det går inte att voice-chatta, eller att chatta över huvud taget. Du vet inte ens vem du spelar mot. Men snacka om en smidig upplevelse! Mario Kart Wii online är kanske det första laggfria onlinespelet - du kanske tror att jag överdriver - men faktum är att jag aldrig spelat ett smidigare spel. Och det är faktiskt jäkligt skönt att slippa uppleva chauvism och rasism när man beger sig online. Men, problemet med det blåa skalet inträffar precis lika ofta här som när man spelar mot datorn, om inte annat så är personerna man spelar mot ännu jävligare. Jag menar att det är självklart att man använder ett överlägset vapen om man har tillgång till det. Jag gör det, och alla andra för den delen också.

Jag blir härmed tvungen att återkomma till min ursprungspunkt. Mario Kart Wii är ett för svårt spel för att det ska vara riktigt underhållande. Problemet illustreras med ett blått skal. Den dagen detta supervapen försvinner är samma dag som Mario Kart-serien blir underhållande igen.

För nuvarande stänger jag av min Wii alldeles för många gånger.

4

Köpte hem ett nytt spel idag, men det är inte vad du tror.

Hype för all del, men Grand Theft Auto IV lockar inte mig tillräckligt för att jag ska jaga rätt på det. Det kommer att bli ett köp, men det kommer när det kommer.

Under helgen kommer jag istället att njuta av Mario Kart Wii - vi har en oofficiell tävling på jobbet - det gäller att slå världsrekordet. Eller att vara snabbast på kontoret. Det är typ samma sak.

Noterat i Elgiganten: Det står alltid minst femton personer i kön till kassan. Kassörskan ropar ut att GTA är slut. Tio personer lämnar besviket affären. Proceduren upprepas fem minuter senare. Det är lite Lemmings över det hela, kanske just därför som jag inte känner för att jaga ett spel. Jag älskar spel, men det finns banne mig tusentals andra viktigare saker här i livet.

Jag önskar att folk kunde sluta spela PR-folk i händerna.

2

Vi har länge väntat på nyheter angående Rock Band, spelet som ger oss chansen att leka garagerockare, och nu när vi äntligen har något konkret att rikta in oss på är det inte precis glädje som är den dominerande känslan, istället är man mest besviken.

Att ta till rackartyg som att se till att göra Rock Band tidsexklusivt för Xbox 360 är redan det överjävligt. Värre blir det dock när man läser in sig på Electronic Arts affärsplaner, här ska vi européer tydligen rånas. Där våra amerikanska med-gamers kunde njuta av en helhetslösning måste vi plocka ihop Rock Band för att få en helhetsupplevelse. Instrumenten och spelet säljs nämligen för sig själva. Jo, du läste rätt.

Instrument Edition består av trummor, gitarr och mikrofon till priset av 169 euro. Sedan måste man inskaffa själva spelskivan till priset av 70 euro. Totalt alltså en summa på ungefär 240 euro. Ska vi översätta detta till gamerkronor kommer vi att se en prislapp på ungefär 2400 kronor när Rock Band hamnar i butik, det är närmare 2,25 gånger dyrare än vad spelet går för i staterna sett till växelkursen.

Om du funderar på att köpa instrumenten separat kommer en gitarr att kosta dig 80 euro och trummorna 90 euro. De flesta gillar att spela Rock Band med kombinationen elgitarr, bas, trummor och mikrofon. Det sätter oss på en totalsumma av 320 euro, eller 3200 gamerkronor. En nätt liten summa.

Rock Band släpps till Xbox 360 den 23:e maj (uppdatering: bara i Storbritannien, Tyskland och Frankrike än så länge, where is the logic in that?). Playstation 3-, Playstation 2-, och Wii-versionen kommer att hamna i butikerna någon gång under sommaren.

1

Det är alltid lika roligt att upptäcka ett överraskande spel. För sanningen att säga hade jag inga högre förväntningar på Mario & Sonic at the Olympic Games. Ett licensspel utvecklat av Sega med populära karaktärer i huvudrollen och de olympiska spelen inträngda i ett hörn - det luktade som ett spel specialdesignat för julhandeln - något som många föräldrar skulle kunna köpa och som få barn skulle uppskatta.

Jag hade fel.

Mario och Sonics olympiska äventyr har betitlats som vår tids Track & Field. I sina bästa stunder är det verkligen det. Tävlinginstinkten kickar igång, man använder nunchucken och wiimoten tills musklerna i armar, axel och rygg börjar värka och man förbannar sig själv för det där idiotiska misstaget som kunde ha undviket bara man fokuserat.

Varför i helsike tryckte jag till exempel på B-knappen när Bowser glodde på mig under det tredje och avgörande kastet med hammaren? Och hur i helsike kunde jag glömma att andas med Vector i 4x100 medley?

Bäst är självfallet att lira med eller mot andra. Och med två syskon blev juldagen lite av en höjdare spelmässigt. Det skulle slås rekord, uppdrag skulle klaras av och nya grenar skulle låsas upp. Att vi sällan tävlade mot varandra och mer samarbetade för att klå spelet var riktigt underhållande.

Irritationer finns dock att peka på. Pingisen är exempelvis en mardröm - man spelar för länge och oftast mot två motståndare i rad, det finns en tendens till fuskande AI and rörelsekänsligheten är alldeles för pigg.

Ogenomtänkta uppdrag som att man skall komma på andra plats i en 4x100 medley känns som ett djävulskt upplägg, det gäller att göra sitt bästa men inte helt mot motståndare som oftast klumpar ihop sig mot slutlinjen. Stört på omöjligt att klara av.

Sedan finns det en riktigt idiotisk gren, dream race, en variant av Mario Kart som inte har det minsta med OS att göra och som är så kaotisk att allt det roliga bara avdunstar i ståhejet.

Säg dock mig det spel som inte har sina brister.

I slutändan handlar det om att ha varit med om en rolig upplevelse. Och med skratt, skrik och träningsvärk har Mario & Sonic at the Olympic Games definitivt varit ett spel över förväntan. Rekommenderas varmt till familjer, förfester, rumskompisar, spelrummet på jobbet eller vad det nu kan vara. OS blev just lite roligare.

6

Mina recensioner i bloggen skriver nästan alltid sig själva. Min tumregel är inga begränsningar, inga hämningar och inga kvalitetskrav. Jag ska helt enkelt skriva ner mina tankar och trycka på "publicera" - rakt och ärligt - inget fluff. Nu när turen kommit till Super Mario Galaxy har jag inte lika lätt för att sätta mina tankar i print. Ett av världens bästa spel ligger och väntar på min dom och jag känner nästan att jag borde anstränga mig för att göra något exceptionellt. Inledningen till det här inlägget har redan skrivits om fyra gånger. Det om något säger kanske något om min respekt för Marios senaste äventyr.

Nyckelorden jag försöker få en text omkring är: lycka, nydaning, glädje, utmaning och överträffade förväntningar.

Det hela blir liksom för stort att hantera för en morgontrött hjärna som bara sovit fem timmar i natt. Vad jag försöker säga är att Super Mario Galaxy bara är så fantastiskt roligt, välbalanserat, väldesignat, vackert, utmanande, underhållande och kul att jag inte behöver mer i mina spel.

Innan jag lade mina händer på denna juvel till spel var jag väldigt mycket inne på att kolla skärmbilder och filmer. En sak jag märker nu efteråt är att de gav fel bild åt vad Mario Galaxy är för spel. Det ser svårt, utestängande och rent av löjligt ut på sina håll - raka motsatsen till vad man upplever med kontrollerna i handen. Shigeru Miyamoto har skapat ett spel som är så... självklart. Förstår ni vad jag menar? Man sätter sig bara framför tv:n och sen sväljer Super Mario Galaxy upp en. Man glömmer kontrollen i handen, man glömmer tv:n framför ögonen, man glömmer tvätten, disken och alla vardagsbekymmer för att bara ha kul.

I det senaste Mario-spelet har varje bana blivit en galax, och varje galax består av ett antal planeter. Som Mario landar man på en planet, listar ut dess pussel för att sedan belönas med en resa till nästa planet - och så vidare tills man klarat av en galax. Det här är idén bakom, sedan är det utförandet som tar en slägga och slår en i skallen så att man blir alldeles häpen. Ibland är pusseln och dess lösningar så otroligt finurliga att man får ont i hjärtat - varför har jag inte fått denna talang?

Som tur är finns det ett par problem med Mario Galaxy, och utan skavankerna hade det nästan varit för bra. Det är många som nämnt att kameran är ett problem under två eller tre tillfällen under spelets gång. De stora problemen tycker jag personligen ligger i vatten- och racingmomenten. Ända sedan Mario 64:s tid har Mario varit dålig på att simma, och det är han än idag. Dessutom är racingmomenten ett sådant frustrerande avbrott från spelets grundidé att jag häpnar över varför de finns kvar - jag vill inte klarar en bana på under 1:30 om jag inte valt det själv - det är helt meningslöst att introducera ett obligatoriskt stressmoment i ett annars zen-baserat upplägg.

Men jo, jag förlåter Miyamoto. Speciellt när han fått den goda smaken att låta Luigi få vara med och leka. Inte bara träffar man på Luigi under spelets gång, lillbrorsan blir dessutom spelbar om man samlar alla stjärnor i spelet. Och i och med att Luigi har helt andra egenskaper än brorsan Mario så har Miyamoto där säkrat ännu ett omspel på världens hittills bästa plattformsäventyr.

2

Jag har förlorat mig i Super Mario Galaxy och blivit återförälskad i Wii. Det var länge sen jag hade kul med konsolen och att 360:n ligger och samlar damm i denna av alla månader säger ganska mycket om hur fantastiskt Marios senaste äventyr är.

Intrycken kommer i ett separat inlägg.

Nu ska jag bara strö omkring lite kärlek med Black Nerd Comedys "Buy Mii a Wii" - en cover på T-Pains "Buy U a Drank".

Super Paper Mario-oh.

2

Ännu en spelkrönika av undertecknat blev publicerad hos Gameplayer i fredags. Där går jag hårt åt konsolbranschen som är alldeles för cynisk och uteslutande för min smak.

Jag vet inte hur många lögner och PR-tricks jag fått stå ut med tack vare ondskans hantlangare Major Nelson och folket bakom Three Speech. Jag orkar inte längre. Jag vill bara njuta av mina spel – inte få känslan av att jag stöder Microsoft när jag köper ett Xbox-spel eller att jag stöder Sony när jag köper ett spel till PS3:an. För ärligt talat skiter jag fullständigt i vilka det blir som får stå som vinnare i företagskampen. Men nej, marknadsföringen och budskapen från konsolmakarna tvingar mig till att ta ställning. Och det vill jag inte göra.

Mer kan du läsa här, eller om du prenumerar på Gameplayers nyhetsbrev.